Hopplös

Jag har börjat arbeta på ett sjukhus. Det har varit tio dagar. Jag är underläkare inom barn- och ungdoms psykiatri. Jag visste att det kommer att vara svårt särskilt i början eftersom min svenska inte är så bra än, och i denna jobbet det behövs förstå och prata mycket. Så preparerade jag min själv för det.


Jag kände mig självsäker och stressfri.


Allt var bra i första dagarna. Jag förstod mer och mer varje dag. På tredje dagen jag även pratade lite på ett familjsamtal. Min överläkare var imponerad men mina opinioner. När jag har tid, jag pluggar och läser och lära mig nya ord. Ah det finns så många nya ord! Men… På fjärde dagen min förmåga att förstå och prata med andra minskade. På femte dagen det försvann.


Då kom weekend. Åkte jag till Stockholm och träffade jag mina kompisar som bor i olika platser i Sverige eftersom de jobbar där. De försäkrade mig att vad jag upplever är jättenormaliskt för alla som kommer från utomlands. De försäkrade mig att det kommer att bli lättare och lättare.


Jag kände mig självsäker och stressfri ändå.


Måndag kom igen och gick jag tillbaka till jobbet. Det var jättebra. Min överläkare var imponerad igen. I tisdags försökte jag att skriva en epikris eller inskrivning för en patients journal. Det var bara för att prova det. Resultat var inte så bra men jag skulle inte förvänta för mycket just nu. Jag ska försöka igen tidigt. När det finns en ny patient.

Idag är onsdag. Det finns en ny patient. Jag vill inte skriva epikris för henne. Jag är besviken och utförbannad på situation. Vi hade ett samtal med patient tillsammans med mina kollegor. Det fanns så mycket att jag ville fråga. Men jag kunde inte. På samtalarna och på mötarna jag sitter där som ett spöke. Ibland säger jag ”aaah”, att jag förstår. Och än mindre, pratar jag som person.

Idag är onsdag. Det känns som fredag. Fel. Det känns som nästa fredag utan weekend pausen. Jag känner mig så trött, så dålig. Jag vill gråta hela dagen tills sover jag.

Jag känner mig helt hjälplös, som krympling.